Intervju i DI:s bilaga Immaterialrätt 2 mars 2009
Ibland råder en nästan naiv inställning till företagets egna immaterialrättsliga tillgångar bland små och medelstora bolag. Inte sällan utgår man från att tillgångarna är skyddade, för att sedan tvingas inse att kärnverksamheten inte har det skydd man trott.
Malin Forsman och Roger Hellström är advokater och delägare på Advokatfirman Fylgia, båda med lång erfarenhet inom immaterialrätt och IT-rätt. De talar om den okunskap som finns bland företag för det värde företagets immateriella rättigheter faktiskt har.
– Värdet på de immateriella rättigheterna i ett företag överstiger inte sällan värdet på övriga tillgångar i företaget, enligt Malin, som säger att hon inte nog kan understryka vikten för företag att säkerställa sina rättigheter.
Med immateriella rättigheter avses främst varumärke, mönster, patent och upphovsrätt. De immateriella rättigheterna ger uttryck för en ensamrätt; ett varumärke ger företaget en ensamrätt att marknadsföra sina varor eller tjänster med hjälp av varumärket, en upphovsrätt eller ett patent ger företaget rätt att bestämma hur produkten skall exploateras.
– Ett välskött varumärke är till exempel en kvalitetsstämpel för företaget, och effekten kan då spilla över på varor inom andra produktområden, menar Roger. Adidas, som började med att sälja bra träningskläder och väskor, utökade därefter produktkatalogen med hygienartiklar, för att därefter gå in i parfymbranschen. – Genom sitt välkända varumärke har man lyckats bredda sitt produktregister avsevärt, säger Roger, och det är ett exempel på hur företag kan dra nytta av det ”goda” varumärket.
Trestegsraket
För att optimera värdet av bolagets immaterialrättsliga tillgångar bör man göra en analys i form av en trestegsraket, menar Malin. Första steget är att inventera vilka tillgångar man har i bolaget som kan vara immaterialrättsliga. – Vad använder ni för varumärken i samband med företagets marknadsföring; på hemsidan, i butiken eller i företagets broschyrer? Är företagets försäljning baserat på uppfinningar, processer, programvaror, texter, bildmaterial eller andra typer av koncept som tagits fram inom bolaget?
Det andra steget i en sådan trestegsraket är att analysera om dessa immaterialrättsliga tillgångar också tillhör företaget, eller om man bara sett det som självklart. Det här är den vanligaste falluckan, enligt Roger. Han berättar om varumärket som ett företag inom elektronikbranschen tagit för givet var inarbetat när en konkurrerande produkt plötsligt dök upp på marknaden med samma varumärke. Företaget hävdade naturligtvis ensamrätt till sitt varumärke. Man hade däremot aldrig registrerat det eftersom man ansåg att det var så pass etablerat i branschen att det måste anses inarbetat. Domstolen höll visserligen med om att varumärket var inarbetat, men bara i en sofistikerad och snäv krets av köpare, och inte bland konsumenter i allmänhet. Företaget fick därför finna sig i att dess varumärke användes fritt av konkurrenten, som naturligtvis utnyttjade företagets upparbetade renommé och tog marknadsandelar från företagets kundbas.
Malin berättar om programvarubranschen, där man inte sällan utvecklar sina produkter genom att inspireras - inte sällan genom ren kopiering av kodrader - av andras kodande i branschen. Följden blir att företagsledningen inte har en aning om vad programkodens alla delar kommer ifrån, t.ex. om en del är öppen källkod, och i så fall vilken licens den hör hemma under. Eller så vet man visserligen att någon annans programvara använts, men man har av misstag skaffat en icke-kommersiell licens till den (för att det helt enkelt var snabbaste sättet att ta del av källkoden), vilket innebär att man inte får sälja kopior av sin programvara utan att därmed riskera krav eller att begå upphovsrättsintrång. Malin betonar därför vikten av att ha koll på ursprunget till samtliga delar av programkoden.
– Men det är inte bara kodens ursprung som är relevant, fyller Roger i, det är också avgörande vem på företaget som skriver den. Det är sällan något problem så länge det är anställda, men när du också tar hjälp av konsulter kan du få problem utan ordentliga avtal. Har man inte tydligt avtalat om vem som har rätt till det som upprättas av konsulter utgår man från att konsulten är upphovsmannen, fortsätter Roger. Det innebär dels att man bara har de rättigheter till programmet som konsulten har gett företaget, och dels, om anställda och konsulter tillsammans utvecklat produkten utan att de olika arbetsinsatserna kan särskiljas, att man kan ha en gemensam upphovsrätt till produkten. Därmed ska båda parter tillfrågas vid varje vidareutnyttjande av produkten; alltifrån distribution till ändring i programvaran. – Se därför till att du har den rätt du behöver för din fortsatta verksamhet, oavsett om du är konsult eller uppdragsgivare, avslutar Roger.
Det tredje och sista steget i trestegsraketen innebär att analysera om de immaterialrättsliga tillgångarna är skyddade. Har ni registrerat de varumärken som ni använder? Har ni patenterat uppfinningar som används i verksamheten? Har ni förbehållit er upphovsrätten för programvaran eller hemsidan?
– Att det immaterialrättsliga skyddet upprätthålls är ofta avgörande för intresset hos investerare, säger Malin, och ger exempel där man lagt ner miljontals kronor årligen på att skydda sina tillgångar, och det gett mångfalt tillbaka i företagets resultat. Liksom det motsatta. Det nu konkursade företaget Neonode är ett färskt exempel där man var först ute med ny teknik, men där man inte såg till att skydda sin produkt. Snart nog hade alla stora mobiltelefonproducenter touch display, och möjligheten för Neonode att patentera tekniken var borta. Företaget Anoto, å andra sidan, gjorde helt rätt. Där la man redan från början ner avsevärda resurser på att skydda sin textläsningsteknik, och kan idag luta sig tillbaka med patentlicenser över hela världen.
Under förutsättning att man gjort allt rätt enligt trestegsraketen, och har koll på den bakomliggande immaterialrätten för sin produkt, så kan enligt Malin och Roger det immaterialrättsliga värdet många gånger vara högre än övriga tillgångars värde i bolaget. Enligt en undersökning av Fortune 500 företag så uppskattades värdet av immaterialrättsliga tillgångar vara mellan 45-75% av dessa bolags totala värden.