Förlikning – ny förpliktelse?
I tidigare artiklar (se bl.a. här) har det beskrivits hur en styrelseledamot kan bli personligt ansvarig för ett aktiebolags skulder. En avgörande fråga i dessa fall är ofta när den aktuella förpliktelsen har uppkommit – före eller efter ansvarsperiodens inträde? Två nya hovrättsavgöranden belyser hur bedömningen ska göras när parterna tidigare träffat en förlikning om det aktuella rättsförhållandet.
Aktiebolagslagens regler om personligt betalningsansvar för ett aktiebolags ställföreträdare fyller ett viktigt syfte, då de ska motverka att företag som inte är livskraftiga drivs vidare på borgenärernas bekostnad. Samtidigt tillhör de – enligt min uppfattning – ett av de mer komplexa regelverken inom den svenska juridiken. Dels uppstår det ofta komplicerade frågor kring när ett aktiebolags aktiekapital kan antas ha varit förbrukat till hälften och när styrelsen borde ha insett detta och vidtagit åtgärder. Dels blir frågan när den förpliktelse uppkommit som borgenären vill kräva styrelseledamoten på med stöd av medansvaret. Den senare frågan har i sin tur betydelse eftersom förpliktelsen – för att den ska kunna göras gällande mot styrelseledamoten – måste ha uppstått efter ansvarsperiodens inträde samt att talan mot styrelseledamoten, sedan en lagändring 2013, måste väckas inom tre år från uppkomsten av förpliktelsen eller inom ett år från att förpliktelsen senast skulle ha fullgjorts.
I två nya domar har hovrätten prövat om det uppkommit en ny förpliktelse genom att parterna träffat en förlikning avseende det underliggande rättsförhållandet.
Hovrätten för Västra Sverige, dom den 18 december 2018
Två bolag (AB1 och AB2) hade tidigare haft ett samarbete avseende nybildning och ombildning av bostadsrätter. Efter att en tvist uppkommit träffade parterna den 15 maj 2014 en förlikning, varigenom AB1 skulle utge ett visst belopp till AB2. Förlikningen stadfästes (fastställdes) genom dom samma dag. Någon betalning kom dock aldrig att ske och den 17 september 2015 försattes AB1 i konkurs. Under 2017 stämde därför AB2 styrelseledamoten i AB1 vid Varbergs tingsrätt och yrkade att denne skulle betala förlikningslikviden, då förpliktelsen att betala denna uppkommit efter att medansvarsperioden inträtt. Styrelseledamoten bestred yrkandet och menade dels att någon skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning inte funnits vid tidpunkten för tingsrättens dom, dels att domen inte inneburit att någon ny förpliktelse uppkommit, utan att den enbart reglerat fordringsförhållanden som uppkommit långt tidigare.
Tingsrätten fann att medansvaret inträtt som senast i slutet på december 2012, dvs innan tingsrättens dom, och att det löpte fram till att AB1 försattes i konkurs. Tingsrätten menade vidare att förlikningen innebar att fordran nyskapades eller omgestaltades, s.k. novation, och att det därför genom förlikningen uppkommit en ny förpliktelse. Då denna förpliktelse uppkommit under den tid som medansvaret löpte fann tingsrätten att styrelseledamoten skulle betala AB2 det belopp som AB1 skulle betala enligt den tidigare domen.
Styrelseledamoten överklagade domen till hovrätten. Hovrätten anslöt till tingsrättens bedömning i fråga om när medansvarsperioden började löpa och att den fortfarande löpte vid tidpunkten för förlikningen. Hovrätten uttalade att en förlikning inte nödvändigtvis vilar på en annan grund än den ursprungliga fordran som omfattas av förlikningen. Så kan dock vara fallet t.ex. om borgenären genom förlikningen godtar en ny riskexponering. Eftersom AB2 vid tidpunkten för förlikningen kunde göra gällande sitt anspråk mot AB1 utgjorde förlikningen ingen förnyad riskexponering och således ingen ny förpliktelse. Förpliktelsen hade därför uppkommit innan ansvarsperioden inträdde, varför hovrätten ogillade talan och befriade styrelseledamoten från skyldigheten att betala förlikningslikviden.
Svea hovrätt, dom den 8 februari 2019
Ett bolag (AB1) hade från januari 2006 hyrt en lokal av ett annat bolag (AB2). I mars 2012 sade AB1 upp avtalet. Vid tidpunkten för uppsägningen hade AB1 en hyresskuld till AB2 om ca 2,5 miljoner kronor. Parterna var överens om att det under 2010-2013 fanns en kapitalbrist i AB1 och att det aldrig upprättats någon kontrollbalansräkning. I december 2014 försattes AB1 i konkurs. Parterna hade den 17 oktober 2013 träffat en förlikning , som stadfästes genom dom, varigenom AB1 skulle betala den förfallna hyresskulden genom en avbetalningsplan. Vid tidpunkten för konkursen återstod ca 2 miljoner kronor att betala.
AB2 stämde styrelseledamoten i AB1 vid Södertörns tingsrätt och yrkade att denne skulle betala det återstående beloppet. Styrelseledamoten invände dels att han inte var personligt betalningsansvarig då fordran uppkommit innan medansvaret inträdde, dels att ansvaret under alla omständigheter upphört eftersom talan inte väckts inom tre år från fordrans uppkomst. Tingsrätten prövade frågan om när förpliktelsen uppkommit särskilt genom en s.k. mellandom. Tingsrätten menade att eftersom tvisten avseende hyresskulden slutligt avgjordes genom förlikningen hade förpliktelsen uppkommit först i samband med denna, alltså den 17 oktober 2013. Talan hade väckts i juni 2016, dvs inom treårsfristen, och var därför väckt i rätt tid.
Styrelseledamoten överklagade mellandomen till Svea hovrätt. Hovrätten inledde med att konstatera att syftet med den treåriga preskriptionstiden för det personliga betalningsansvaret är att undvika att ett bolags företrädare åläggs ett överraskande och alltför betungande ansvar för bolagets skulder och att frågan om förpliktelsens uppkomst ska tolkas med beaktande av detta. Hovrätten menade att den aktuella förlikningen innebar att hyresskulden bekräftades och att den inte innebar någon materiell förändring för parterna. Då förlikningen alltså vilade på det tidigare hyresavtalet och med hänsyn till syftet med preskriptionsregeln, menade hovrätten att någon ny förpliktelse inte uppkommit genom förlikningen. Då talan var väckt efter utgången av treårsfristen, hade medansvaret upphört och talan ogillades därför.
Det är i skrivande stund oklart om domen kommer att överklagas.
Reflektioner
Rättsfallen illustrerar vikten av att styrelsen håller sig löpande informerad om bolagets finansiella situation och ser till att vidta effektiva åtgärder för att antingen konsolidera eller avveckla bolaget om det finns skäl att misstänka att den kritiska kapitalgränsen understigits. Gör inte styrelsen detta riskerar ledamöterna att ådra sig ett personligt betalningsansvar som kan uppgå till mycket stora belopp. Samtidigt visar de att det är viktigt att den borgenär som vill driva en talan om personligt betalningsansvar gör sin hemläxa och noggrant reflekterar över när den kritiska gränsen understigits – vilket i många fall kan vara svårt att bevisa – och när den fordran som borgenären vill göra gällande uppkommit.
Tobias Gårderyd
Jur.kand. Advokatfirman Fylgia
Tobias Gårderyd är verksam inom Advokatfirman Fylgias obeståndsavdelning där rättspraxis inom det insolvensrättsliga och till viss det straffrättsliga (bokföringsbrott och brott mot borgenärer) området bevakas.